Men vi börjar i en annan ände. Jag älskar mat. Kort och koncist. Jag älskar VERKLIGEN mat. Jag älskar att sätta mig till bords med en portion vällagad portion vadsomhelst för att förundras över smaker och konsistenser. Jag tycker det är fantastiskt roligt att börja tänka på ett recept, fundera över vilka råvaror som skall ingå och fundera på det perfekta tillfället att tillaga den måltiden. När dagen väl är kommen så kan jag hatta runt till tre affärer och sedan ägna timmar till minimalt lökhack och emulsioner.
Min svårighet med matlagning uppkommer de där onsdagsefftermiddagarna kl 17.18. Ni vet, när man med lätt huvudvärk springer in på Ica Nära, hungrig som ett vrak och med kraftig nedsatt kognitiv förmåga. Man sliter åt sig en falukorv, en matlagningsgrädde och ris. Måltiden som uppstår senare samma kväll är god, kanske rent av vällagad, men tyvärr lagad helt utan eftertänksamhet. Riset är besprutat, falukorven har en kötthalt på 51% och är från Danmark (läs usla djurskyddslagar) och grädden är tillsatt med saker jag inte kan uttala. Bloggen "Bra mat i vardagen" handlar för mig om att få tips och inspiration när man kör fast och stirrar sig blind på e-ämnen, utsläpp från transporter, matsvinn, suggor som inte kan resa sig i sina boxar och när man börjar befara att det inte finns någon mat i affären som faktiskt är bra att äta. Att undvika mekanisk "falukorv, matlagningsgrädde, ris"- handling. Att tänka efter, inspireras och glädjas över maten som tillslut hamnar på vårt bord.
Idag när jag åkte hem var jag yster som en fölunge. Planen var tydlig. Jag skulle laga god mat! Och jag skulle få skriva ett inlägg om det på en blogg! Jag ville visa ett sätt att ta reda på rester genom att använda den lilla skalk som ofta blir över när man har gjort mat med parmesan och som oftast slängs eller hamnar bortglömd i kylskåpet. Ivrigt tog jag fram ostskalkarna som jag skulle ha till min version av cacio e pepe. En pasta från Rom som i original görs med peccorino, svartpeppar och pasta. Men nu, en och en halv timme senare så har jag inget recept att presentera. Såsen gick inte ihop, och jag har gjort den tre gånger nu. Det blev bara massa klumpar av kletig ost. Parmesan kunde inte ersätta peccorino i detta recept. Men vet ni? Jag är glad ändå. För pastan var ful men god. Resterna är uppätna. Och jag fick skriva ett blogginlägg om det.
Väl mött
Malin